Sex

Kamrater! 

Från Israel kommer en propå som hävdar att DET KOMMUNISTISKA MANIFESTET handlar om ren o skär SEX! Hur rätt är inte denna iakttagelse!

Jan pussar er alla

Teatersex

Novisen
Det var så fruktansvärt hett. Den där veckan. Han hade önskat att han fick vara hemma. Istället för att jobba. Fast ändå inte. Verkligen inte. Han längtade dit. Den tungt sensuella atmosfären på teatern. Den förmodade tillgängligheten. Sugmärkena som nonschalant bars som troféer. Ja, ryktet. Frigjordhet? Sinnlighet? Allmän kroppslighet? Outsläckligt bekräftelsebehov? Självförbränning? Traumatiserad barndomsupplevelse? Politiska statements? Spelar ingen roll. På denna teater skulle han doppa kuk. Om orgier fantiserade han. Varje natt. Dagtid också. Han hade tjatat. Varit en smärta i röven. Hängt på fester. Halvhånglat. Mailat. Ringt. Hängt där. Varit jobbig. Redan i våras. Tidigt i våras. Fått till möten. Fikat med chefen. Flirtat. Brett på. Berättat hur duktig han var. Och pålitlig. Ordningsam. Strukturerad men ändå... flexibel. Kunde hugga i. Hur mycket han älskade den här teatern. Engagemanget. Och regissören. Bäst. I landet. Och konsten de gjorde. Ensemblen. Texterna. Modet. Tillslut hade han fått jobbet. Som regiassistent. Om han inte tog betalt. Askultera. Han borde visa framfötterna nu. Svetten rann utmed ryggen. Det var mycket hett.

Men. Nu i augusti, i den här förbannade hettan. När allt skulle börja kom förkylningen. Missat första veckan. Nu borde han visa framfötterna. Verkligen. Mycket olämpligt att han varit utslagen. Olämpligt. Oförlåtligt också att vara försenad. Idag. Första dagen efter förkylningshelvetet. Mycket svårt att den stora, svartmålade scenen saknade all slags luftkonditionering. Inget insug. Inget utsug. Endast en bordsfläkt. På kontoret. Han hoppades att han fick jobba på kontoret idag. Det fanns hur mycket som helst att göra. Som han borde ha gjort. Han skulle inte hinna porrsurfa. Bredvid kontoret låg logerna. Där fanns speglarna och skådisarna. Framför speglarna. Så mottagliga för smicker. Så behagsjukt hungriga. Där bytte de om. Blottade sig. Där fanns duschen. Där borde förväntningar infrias. Det började bulta vid tinningarna. Jeansen krympte. Det gjorde ont och blev svårt att gå. Nu var det bråttom. Kvällssolen stekte. Inte en endaste liten vindpust ville leka på huvudstadens gator denna kväll. Svettiga människor släckte sin törst vid de uteserveringar han med möda passerade. Kvinnor med stora läppar och ölglas följde honom med blicken. Några orkade le mot honom. En bög också. Buttpluggen var på väg ut. Han var genomblöt av svett.

Utanför teaterns entre skymtade han två gestalter. Eller var det en? Svetten ner i ögonen gjorde det svårt att avgöra. Det var två. Översättaren och maskören. Han var rädd för båda. Han trodde att de båda var rädda för varandra. De var gränslösa fast på helt olika sätt. Båda sätten obegripliga. Översättaren, översittaren, som han kallade honom, med sin så kallade humor. Förnumstig och pervers på samma gång. Snobb. Lysten. Oberäknelig. För att inte tala om maskören. Trettio meter därifrån hörde han henne vrålskratta på det oförlikneliga, skånska, häxkraxande sättet som ingen levande kunde härma. Han rös i hettan. Buttpluggen gled obevekligt och med god fart ut ur sitt hål när han skyndade på stegen, och lade sig besvärande bakom pungen.

"Där kommer i alla fall en riktig liten bull, ju. Han sprutar ju så mycket hormoner så mina moderkänslor får äggstockarna att vakna till igen. Ju. Synd att jag inte hinner göra en bodypainting på dig också, som exempel så de där nötterna fattar. De fattar ju inget ju! Bara fett! Du är ju bara muskulära strukturer hela du och har inte en gnutta fett. Fattar du vad jag säger?" Hon skulle just ta tag i hans axlar när översättaren avbröt henne.

"Hjärnan består av fett. Jag tror visst att du är försenad? Det är väl du som är den där ambitiöse regiassistenten? Ja, det börjar ju bra... De jobbar med, vad kallar de den, nu? Foucault/Paglia-scenen? där inne i ugnen. Tablå fem. "Motsatsernas enhet och kamp" alltså. Alltså den som du glömde kopiera till utskicket. Var det med flit? Är du puritan kanske? Ja, den ungdomen. Helt kastrerad." Han log slugsliskigt, fuktade läpparna och torkade svetten ur nacken. "Skynda dig nu. Du behövs nog där inne."

Hettan, ståndet och personangreppen samverkade till att få honom ur balans. Han vacklade in genom entrén, linkade förbi baren. Foajén var öde och tom. Han vände om. Kunde inte motstå kylskåpet i baren. Plockade fram en kall öl. Öppnade den och drack. Kylan drog missionerande genom hans kropp och upp i skallen. Det var halvskumt här nere. De två legendarena syntes som siluetter genom glasdörrarna uppe vid gatan. Sen försvann de åt olika håll. Han såg sig omkring. Lyssnade. Dörren in till scenen var stängd. Utifrån gatan hördes en motorcykel vråla för att strax tona bort. Efter det började kylskåpet brumma. Han ansträngde sin hörsel för att utröna om någon mänsklig aktivitet pågick i lokalen. Inget ljud röjde något sådant. Han började slappna av. Kanske ensam, kanske inte. Här. På teatern.

Och så kom fantasierna över honom. Först som en urringning i sminkspegeln. Sedan hans eget allvarliga ansikte bakom henne som nu tittade upp och mötte hans blick. En utmanande, in eller utbjudande porrsvankning. Ben som särades. Doften av kön. Hans stora händer om tunga bröst. En slick- och sugmun som öppnades. En slick- och sugtunga som gäckade eller tvärtom tydligt begärde. Just. Han svalde. Öppnade ögonen som han tydligen slutit. Han lystrade igen. Borde ge sig tillkänna om det nu var några människor på teatern. Men stämningen han råkat i hindrade honom. Könet var så plågsamt svullet att det fordrade en omedelbar befrielse. Han övervägde det inte ens. Inte alls. Nej, handen drogs mot gylfen och förde mycket långsamt och mycket varligt ner dragkedjan för att inte riva upp runksåren eller skada det stora, känsliga ollonet. Lättnaden över att hela kuken äntligen stod fri i luften fick honom att dra en mycket djup suck. Han tittade ner på den och blev själv imponerad. Stor till och med från den här uppifrån-vinkeln! Fick med viss möda av sig t-tröjan. Svalka. Sedan lyfte han högra handens tumme och långfinger mot munnen. Förde in dem. Gled runt med tungan. Drog ut den och greppade fjäderlätt kukroten med de båda fingrarna och lät dem långsamt glida utmed under och översidan ända tills han nådde strängen. Svalkan från saliven fick fjunen på armarna att resa sig. Hans vänstra hand återförde under tiden buttpluggen till sin plats. Då jävlar skallade telefonen uppe på kontoret.

Först var han oförmögen att ta in ljudet. Sedan låste sig hela hans kropp som vore den tillfälligt utlånad åt en gjuten bronsstaty. En överkåt satyr i en olympiers gestalt, en psykotisk Fidias verk, och som sådan naturligtvis fullständigt oförmögen till varje annan rörelse än det rent skulpturala imiterandet av rörelse. Grotesk, helt enkelt. Andades inte längre. Men hjärtat bankade. Svett rann. Tårar rann. Som på madonnan. Inga övriga jämförelser. Telefonen lade av efter tjugo sekunder. Ingen hade svarat. Han höll fortfarande andan. Han höll fortfarande pluggen mot ändan. Han höll fortfarande högra tummen mot strängen. En klar droppe lämnade öppningen och föll mot golvets dunkel. Det var stekhett. Kontorets andra telefon tog då vid. Krigslarmade. En dörr öppnades och någon tog emot samtalet. Han kände igen regissörens röst och rökhostningar. Han kunde inte urskilja annat än enstaka ord som politisk schamanism, Marx/Engels och khatarsis mellan långa pauser. Men under pauserna började han höra omisskännliga kåtljud inifrån scenen. Eller var det syrebristen? Jo. Gud i himlen! Det var ju stön! Från många! Från dem han ville sätta på kom det stön! I olika taktarter! En extas, en kollektiv extas, var på gång där på andra sidan svängdörrarna. Det hade kanske vibrerat där hela tiden? Kanske hade han trott att det var något hans överansträngda undermedvetna hittat på under det att verkligheten i själva verket vida överträffade hans tonårsfantasier? Hade han innerst inne inte trott på materians möjligheter utan istället förlagt all sin sexuella kreativitet till idévärlden? Han höll fortfarande andan. Det gjorde ont. Kuken var fortfarande lik en Akilles spjut. Buttpluggen satt oomkullrunkerlig där han satt den. Nu kom en man i tenororgasm. Och nu minst två kvinnor! Allt och mezzo. Nu kom flera! Nu blev det tyst. Nu kom en man till. Nu vrålade ju en kvinna i en tsunami-orgasm, kulandes. Sist kom en goss-soprans silverklingande spröda men triumfatoriskt ljudande fröjd över utlösningen. Nu la sig verkligen tystnaden. Jag måste andas, tänkte han, jag måste andas. Och med all sin viljestyrka fick han igång andningen. Den var mycket tung. Tyngre än kuken. Samtidigt som ett par nakna vader skymtade i trappan utanför kontoret öppnades dörren till scenen. Ur dunklet trädde Sveriges vackraste skådespelerskor tätt följda av de vackraste skådespelarna. De satte slapp kurs mot kylskåpet., alltså mot honom. Alla bar rester av fordom avancerad kroppsmålning. Annars intet. De fäste till att börja med inget avseende vid honom. Sen kom scenografen, utan kroppsmålning, naken, röd lycklig. "Bättre, mycket bättre än sextiotalet," sa han och fortsatte, "Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Så jävla vackert, enkelt, funktionellt!" Bakom scenografen skymtade ett stort hårrufs, tillhörande teaterchefen, som gurglade ett slags medhåll. Sen kom resten av hedonisterna ut. För att släcka sin törst med öl. Regissören skred ner för trappan och anslöt sig till de andra. Först då föll den allmänna uppmärksamheten på den för sitt förstånd kämpande regiassistenten. Sveriges allra vackraste skådespelerska kupade sin hand över hans vackra ollon och sa "Vi har jobbat utifrån "var och ens fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling" och till sådana övningar behövs du också. Med två fjäderlätta , dialektiska rörelser fick hon honom till verkligheten. Den underbara. Den jordiska. Det var inte mer med det. Så enkelt! Buttpluggen föll i golvet och han med den.

Hej, Världsanden!

Nu är Jan åter i Stockholm. Det ska nu offentliggöras att den svenska huvudstaden blir först i världen med att få Det kommunistiska manifestet som teaterpjäs. Jag och några andra heroer beslöt att stockholmarna helt enkelt förtjänade bäst denna djupt andligtmateriella present. Först tänkte vi att den skulle ha premiär i New Orleans men det får bli senare, beslöt vi politbyråns intergalaktiska utskott.

Jan