Kättaren - text ur Färdigflabbat

”Man må se till, om det skett med fog och rätt, att kättarna i Goslar, sedan man länge undersökt deras vidskepelse och med rätta utfärdat kyrkans bann över dem, dessutom hängts endast därför att de icke ville döda några höns.” (Kaltner anf. arb. s. 15, Lea anf. arb. 1:XV.)

"Och så kom då det heliga evangeliet och Guds ord i ett storliga ont och skadligt missförstånd... Alltså, när man predikar om kristlig och broderlig kärlek,... så ville det gemena folket, det alla ting gemensamma vara skulle, eller ingen överhet, herrskap eller junkerskap, den ene lika så mycket som den andre, börandes den ene vara skyldiger att låna åt den andre men ingen att ge sådant tillbaka och betala, kräva eller begära.” (Kaser: Politische und soziale Bewegung im deutschen Bürgertum, Stuttgart, 1899, s. 219.)

Herre. Nu i gryningen ska jag tas av daga och jag bävar inte så mycket därför, men undrar mer varför. Jag har nu fått höra att jag ser ut som en bild av dig, men så illa har man mig rådbråkat med gissel och påkar att jag tror jag ser värre ut än vad du gjorde innan du lämnade detta livet för att som man sagt mig ta på dig allas våra synder om vilka jag enligt mina vedersakare omfattar fler än jag visste fanns. Ändå tyckte flickorna att jag var en fager pojke för inte alls så länge sedan, men när någon nu ser mig skriker de av fasa, ty så fult har man mig pinat. Om du nu ser mig, vilket jag fram till för några veckor sedan trodde, så vet du bäst vem av oss som lidit hårdast. Det kan mycket väl vara jag, emedan inte en hel värld kommer att minnas mig, som bara försökt gå din väg och leva som du sa och som dina apostlar levde. Detta är i alla fall vad jag trodde. Med möda försökte de som ledde oss lära oss enfaldiga läsa och jag lärde mig faktiskt alla bokstäverna, om jag så inte alltid var kvick på att reda ut vad de betydde när de fogades allt för långt samman. Nu har man förklarat att även det var en synd... Men vad man berättade att du en gång i tiden sade var i alla fall att ”allt vad man gjorde mot dessa dina minsta, det gjorde man ock dig” och vidare att det var lättare för den med pucklar försedda hästen som i boken kallas kamel och som jag förmodar är lika stor som en häst att ta sig in igenom det lilla nålsögat än det skulle vara för en rik herre att komma i din himmel. Och om apostlarna, vilka var först Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder; Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfeus' son, och Lebbeus; Simon ivraren och Judas Iskariot, ja, att de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Och att de troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.
Så gjorde också vi och nästan aldrig stal vi av det som andra med orätt hävdade var deras, men vi delade på det vi hade, och vi arbetade gemensamt på jord som legat för fäfot eller aldrig brukats, och vi delade brödet så som du lär ha gjort. Vi jagade väl i början med snaror, men sedan några anförde det att även alla fän och kräk var skapade för Guds glädjes och sin egen skull och också kan tänkas ha själ, stekte vi inte mer fågel eller hare.
Vi lärde att det inte var synd att vara människa och vi delade läger med dem vi behagade och fann lust och glädje i och barnen tog vi för att vara allas och som jag tycker togs de väl omhand och vi slog aldrig dem, då du själv lärt att de skulle komma till dig och vi inte kunde tro att du ville se dem för att slå dem.
Men då höga biskopar och riddare red in i våra läger och anförde att marken vi bebodde var given traktens frälse och vi inte mer värda var än boskap och då deras svärdshopar red ned oss och stack våra usla kojor i brand och dräpte ett antal av de våra samt förgrep sig på våra kvinnor härdade vi inte ut åsynen av detta utan reste yxor och grepar mot dem så att de flydde och väl också något litet bet i gräset. Vi samlades till rådslag alla, gamla och unga, kvinnor och män och vi bad tillsammans till dig och visste att det sista inte var sagt och att herrar riddare och biskopar nog snart skulle återvända efter denna nesa för att oss nedermeja som gräset på ängen. Varför du inte hörsammade oss när vi oss till dig vände i vår stora nöd och förtvivlan är för mig en stor orätt. Emellertid så följde vi dig och dina egna ord och som en del guld, detta djävulens glitter låg kvar på valplatsen tänkte vi på det du sagt att den skall som har en börs ta den med sig, och likaså den som har en lädersäck. Och den som inte har något svärd skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. Ty jag säger er att på mig måste det ord uppfyllas som står skrivet: Han blev räknad bland förbrytare. Ja, det ordet om mig blir nu uppfyllt.” Och vi väl visste nog nu att också vi räknas som förbrytare och vi tänkte att du själv ville att vi skulle rusta oss och sedan skedde just det att vi oss rustade med fler än de två svärd du sagt skulle räcka.
Ganska snart började sedan stort krig mot oss, dina minsta, och vi slog tillbaka men ej så hårt att vi seger kunde vinna. Hundra och hundra och hundra igen av oss är nu inte längre mer än kadaver och andra har rannsakats och dömts till att bestiga galge och bål och så sönderslagen och sargad blev jag att jag inte mer kunde uthärda utan bekände ömkligt att jag ej tror på treenigheten, att du är gud, fader och helig ande i ett och samma väsen eller liknande, att jag ej tror på den obefläckade avelsen, att jag mot överheten mig uppsatt har, horat och vanhelgat budet om äktenskapet, mördat och spridit Arianus och andras för mig okända läror. Att jag vägrat tala med deras munkar och ej visat ånger stämmer ju inte emedan jag talat med dem om ock med så sönderslagen och fasligt uppsvälld mun att ej annat än stön och grymtanden kan ha undsluppit mig. Och det jag ångrar är att jag på dig har trott och litat och inser nu väl att vi små i vårt armod måste slå hårt för att alls få någon rätt. Att vi älskade och sjöng är svårt att ångra, men nog hade vi väl hellre övat oss mer med svärd än vad vi gjorde. Jag säger nu farväl till dig. Vi mötas nog aldrig, men det helvete de dömt mig till är nog inte till och det räds jag alls inte. Mitt korta liv skall nu snart släckas och så även de vars glädje, sorg och kamp jag delat. God natt, du som jag anropat och kallat herre.